Turkiets kalla inland, vintern har kommit

Jag vill inte kalla det för regn, det är snarare en tät blöt dimma när regndropparna är så där små och nästan regnar nedifrån och upp. De fem plusgraderna hade jag önskat var fem minus för att kristallisera vattnet. Tids nog får jag som jag vill. Turkiets östra delar bjuder upp till dans när 1200 höjdmetrar ska genomföras varje dag, sex dagar i sträck, i december 2017.

Efter tre timmar blöt ödemark finner jag en vägkrog som mer påminner om ett skjul. I mitten av den två rum stora byggnaden står en spiskamin. Ägaren, som jag enbart kommunicerat med via ordet Chai, lägger in kartonger av wellpapp och ett kvadratmeter stort emballage av plast för att hålla igång elden, jag tittar förvånat. Han ger mig en nick tillsammans med ett lugnande leende och pekar på skorstenen som löper ut genom den tejpade glasrutan. Därute snöar det nu, jag har redan klättrat 380 meter.

Det känns som om jag går ut från värmestugan på Åreskutan när jag blickar upp mot bergen och snörar åt handskarna, det enda som saknas är mina eluppvärmda pjäxor, tårna har ingen känsel nu. Mitt skägg fryser snabbt till is trots vägsaltet som piskas upp i ansiktet av lastbilarna. Kroppen går på högvarv när jag klättrar de sista 800 metrarna upp till 2100m höjd över havet. Det jag trodde skulle hålla mig motiverad, Sommar i P1, blev min värsta fiende när överentusiastiske Lars Lagerbäck var värd för programmet.

Väl framme i Ağrı är hotellen fullbokade. Mitt sista alternativ blir en militäranläggning, jag går in. Google translate blir användbart tio minuter in i konversationen med mannen i kamouflerande kläder, det är en byggnad för övernattning åt statligt anställda lärare och militär. Med glimten i ögat lägger han in mig som ”Foreign grade school teacher” över natten och jag betalar honom en summa som motsvarar 50 svenska kronor. Rummet har Wi-Fi, varm dusch och en underbar säng.

Bussen på morgonen vägrar att ta med min cykel de 9 mil jag vill ta mig, det är för kallt för att cykla den här morgonen, 14 minusgrader. Jag går in till en av de lokala bilhandlarna längs med landsvägsstaden. En anställd säger att de vill ha 1000 kronor för att köra mig, det är min veckobudget …  Efter många om och men tar ägaren upp sin liggare, suger lätt på pekfingret medan jag ser hur han tänker, ögonbrynen åker upp i samma takt som fingret åker ur mun. Han bläddrar febrilt, tillslut hittar han ett namn. Luren tas upp, knapparna smattrar på skrivbordstelefonen, jag säger; ”no, no, too expensive!”. Han viftar bort mig. Efter samtalet ber han om min telefon, ordet translate feluttalas men jag vet vad han vill. Med halvdan översättning får jag tillbaka telefonen; ”Pruta låt oss”. En handskriven post-it lapp visar 300 kronor. Jag tittar förvånat på honom, han rycker på axlarna och svarar mig:
- Türkiye

Språkbolaget - partner i språk hänger med vår cyklande skribent till Turkiet

Fler inlägg från Marcus finner ni nedan!