När det oväntade händer!

Jag sitter just nu och skriver i mitt kök hemma i Göteborg. De låga molnen rör sig snabbt över himlen och påminner om introt till ”The Simpsons”. De senaste dagarna har bjudit på sommarvärme trots att det är tidig september, och jag är glad över att jag fick uppleva en del av den underbara svenska sommaren.
 
I mitten av juli, medan jag cyklade mina sista 40 mil genom Kanada, kom jag i kontakt med Orvar, en 73-årig pensionerad restaurangägare från Trollhättan. Han har de senaste åtta åren befunnit sig på sin motorcykel och rest över hela världen. En inbjudan till hans goda kanadensiska vänner gjorde att jag dagen efter satt i deras kök och erbjöds en fantastisk middag med vin och tårta, eftersom det bara var en dag från min 30-årsdag.
 
Väl vid bords frågar de om min kommande rutt, och jag förklarar att den går över Vancouver Island, vidare genom Washington State och sedan ned längs västkusten till Mexiko. I min iver berättar jag om de uppsatta mötena med människor jag redan bestämt träff med, men mitt i allt spärrar Orvar upp ögonen, ställer ned sitt vinglas han precis skulle ta en klunk ifrån och frågar mig: ”Hur har du tänkt lösa de amerikanska inreselagarna nu när du redan varit där i sex månader?”

Det är inga konstigheter förklarar jag, kaxigt ovetandes, sedan jag talat med både konsulat, ambassaden i Stockholm och två gränsvakter, läst på deras webbsida och dessutom ringt svenska ambassaden i Washington DC. Orvar håller inte med mig och berättar sedan sin historia om hur han blev nekad vid gränsen några veckor tidigare. De två kanadensiska vännerna förklarar att redan denna sommar har två av deras nederländska vänner blivit nekade vid gränsen av samma anledning: Att de varit längre tid i USA med turistvisum än de varit i sitt hemland mellan besöken.
 
Paff var bara förnamnet på hur jag kände mig, och oron började stiga. Jag hade så länge sett fram emot kuststräckan och de nationalparker Kalifornien erbjuder. ”Härligt Helvete” tänker jag och sätter mig omgående vid datorn, startar upp en tråd i immigrationsforumet på Reddit där jag frågar tre oberoende gränsvakter om detta är sant. Det visar det sig vara, en röd flagg höjs när en person på turistvisum spenderar mer tid i USA än i sitt eget hemland. Denna information går dock aldrig utanför gränskontrollerna, då det alltid är upp till varje enskild person att bevisa vad deras syfte med resan är, men det höjs en röd flagg och det innebär en väldigt stor risk att bli nekad vid gränsen. Det skulle i så fall innebära att jag kunde få svårt att återvända längre fram i livet. Sagt och gjort, jag bokade en flygbiljett hem.
 
Nu tre veckor efter hemkomst sitter jag i mitt kök, både förväntansfull och vemodig. Förväntansfull över vad framtida resor och möten har att erbjuda, vemodig – till viss del – över en vardag som allt mer går mot vinter. Nu är det dags att jobba ihop en fungerande ekonomi som rullar på medan jag är ute och upplever de kommande åren. För jag är inte i närheten av att vara färdigcyklad än.

Jag har insett att jag kan producera videofilmer medan hjulen rullar över kontinenterna. Nu är jag också redo att ta mig an min ursprungliga tanke: att cykla för världens barn. Först ska ekonomin komma igång och sen räknar jag med att vara ute på vägarna igen nästa sommar. Det är en spännande resa jag har framför mig, och fram till dess kommer jag att dela med mig av mina planer och fler historier från min resa genom Nordamerika. Följ Språkbolaget för att höra mer.
 
Njut av sensommaren och starta hösten med ny, frisk luft i lungorna! Det vet jag en som gör i alla fall. Väl mött och på återläsande!
 
Hälsar Marcus