Mormonernas Utah …

… är en sagolik delstat, med sina vidsträckta kanjoner vävda ur den sandsten som en gång utgjorde botten på ett gigantiskt hav. Vårsolen smälter nu den sista snön på Coloradoplatån, ett område lika stort som tre fjärdedelar av Sveriges yta. Denna platå utgjorde största delen av min cykelfärd genom delstaten. Jag befinner mig i den amerikanska Västern, den jag sett på film, den jag hört så mycket om. Utah är i mina ögon hjärtat av Västern, som en annan planet.

Zion, Bryce och Arches är de tre nationalparker som är mest värda att nämna när det kommer till Utah. Nämnas måste också de mormoner som bosatte sig i västra USA efter att deras grundare Joseph Smith blivit mördad i Illinois och de var tvungna att fly.

När jag närmar mig gränsen mellan norra Arizona och södra Utah blir jag varnad av totalt fem amerikaner om att Utah är styrt av mormoner. De säger att jag bör vara förberedd, eftersom jag kommer att cykla genom de södra delarna där mormoner utgör större delen av befolkningen i vissa städer, och de vill sällan interagera med främlingar.

Men tji fick mina fördomar då jag fort insåg att de flesta mormoner är bland de vänligaste själar jag mött på mina resor. Däremot har de förstås vanor och värderingar som skiljer sig en hel del från vad vi är vana vid. Jag kom att spendera totalt fem dagar i Colorado City i södra Utah, som anses vara huvudstad för USA:s fundamentalistiska mormoner. Där hade jag turen att få bo hos Brian och Sherrie som hjälper invånarna att få upp ögonen för vad som finns bortom polygama förhållanden och sexuellt utnyttjande. Många, har jag förstått, vet inte mycket om mormoner. Därav denna lilla infotext:
 
LDS (den bredare gruppen av mormoner) består av cirka 16 miljoner medlemmar som delar tron på ”The book of Mormon” skriven av Joseph Smith. Sen har vi FLDS, Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints, som tror på polygami och tar själsliga äktenskap ordagrant, vilket har lett till åsidosatta barn som tvingas växa upp på tok för fort och antingen blir bannlysta när de försöker lämna sekten eller hålls utanför den vanliga skolgången efter 12 års ålder för att inte ifrågasätta levnadssättet.

Brian, som jag bodde hos, föddes in i en familj bestående av en far, fyra mödrar och 30 syskon. Jag besparar er historierna jag fått berättade för mig, och delar istället vad Brian och Sherrie gör idag. De driver en matbank dit 25 000 kilo mat levereras och delas ut varje månad till de fundamentalistiskt troende mormonerna som där blandas med och träffar utomstående människor. De huserar bannlysta, framförallt unga män, eftersom polygama förhållanden skapar ett underskott på kvinnor. De talar även under tystnadsplikt med lokalbor som fallit offer för sekten.

Att få träffa dessa två fantastiska människor var ett privilegium för mig, att komma så nära inpå och få uppleva deras vardag där de förändrar oroliga själars liv till det bättre, är fantastiskt. En video om deras arbete i Colorado City kan ses här.

Sandstenen jag nämnde i början av texten utgör stora delar av Coloradoplatån. Det finns många lager andra typer av sten också, men de känner jag knappt till så det låter jag vara osagt. Under miljoner år har vatten sipprat ned genom sprickor i stenen, fryst till is och brutit loss stora stycken. De många floderna, varav 90 % sammanstrålar i Coloradofloden, eroderar bergsmassiven in i kanjonerna som ofta är flera hundra meter höga med så kallade amfiteatrar, som ibland gröps ur tills det bara är bågar, så kallade ”arches”, kvar.

När jag trampar mig fram i kanjonerna blir det många höjdmeter per dag, och jag ger mig vid två tillfällen av från de utstakade vägarna och ut på sandtäckta grusvägar. Jag campar i naturreservat och skyddade skogsområden, äter nudlar med bönor, en och annan tomat ibland, snittar 85 kilometer om dagen och dricker mer vatten än en björk i juli. Vattnet är den största utmaningen, det är en utmaning nästan varje dag. Min värld är liten, det är jag tacksam för, det gör mig ödmjuk inför mina möten med världen.

Alldeles strax rör jag mig in i Colorado, USA:s alper. Jag fick igår veta att det inte finns brunbjörn där, en lättnadens suck, för då är det bara är svartbjörn, pumor och brunstiga hjortar jag behöver hålla utkik efter. Varje liten stund är ett äventyr, jag delar Colorados nästa månad.
 
Må väl,
Hälsar Marcus