Möten med vilda björnar i Klippiga bergen

Oron för björnar började redan i januari när jag befann mig i Florida – mer än 5000 trampade kilometer sedan – och campade på ett svartbjörnsreservat. Då anade jag inte de verkliga farorna hos den mycket mer fruktade brunbjörnen, mer känd som grizzlybjörnen.
 
Jag stannar fyra extra nätter i Yellowstone National Park hos en vän jag lärt känna över internet. Kim är 44 år och arbetar som bokningsansvarig för ett av hotellen i den lilla byn Mammoth. Hon har ensam cyklat genom USA och Sydostasien och tar vänligt emot långfärdscyklister i sitt pittoreska hem där waptilhjortar – det näst största hjortdjuret efter älgen – springer utanför fönstret i desperata försök att jaga bort närgångna människor. Hjortarna är fredade i nationalparken, och under tiden de föder sina kalvar söker de skydd i städerna från björn och varg. Men de är oerhört aggressiva mot människor och kan utan problem stampa in bröstkorgen på den som hamnar i vägen.

Kim tar med mig i bilen varje dag efter jobbet för att jag ska få en skymt av en grizzlybjörn, och redan första kvällen ser vi en närgången hona med sina två nyfödda ungar strax intill vägkanten. Kim berättar för mig hur jag ska agera vid en eventuell konfrontation ”Om björnen frustar, ser orolig ut och stampar i marken, ska du göra dig större och tala lugnt till den medan du håller koll på dess rörelser. Se den aldrig i ögonen och vänd för guds skull inte ryggen till.” Att vända ryggen till och springa triggar björnens jaktinstinkter och man blir ett enkelt byte.

Istället, förklarar hon vidare, ska man ”Invänta björnens aggression och förbereda björnsprayen, som du avlossar när björnen rusar upp mot 60 km/h mot dig. Sikta på framtassarna. Om björnen inte ger sig av, lägg dig då på mage, sära benen så att det blir svårare att rulla runt dig, och knäpp händerna över nacken. Du blir hellre av med ett par fingrar än får ett björnbett genom halskotorna.”

Senare samma kväll testar vi att avlossa björnsprayen, som till utseende och storlek påminner om en brandsläckare modell mindre. Trycket är enormt. Den kvävande, intensiva duschen når över tio meter och färgar snön som ligger mot staketet blodröd. Sprayen är så kraftfull att den skulle kunna stoppa en rea på Ullared.
 
Dagen därpå får vi syn på en svartbjörn – som generellt är mindre aggressiva mot människor. Björnen gör sig av med sin eftermiddagsenergi genom att klättra lodrätt uppför ett av de mest massiva träd jag någonsin skådat. Likt en muterad ekorre hoppar den från gren till gren och rör sig fem meter per sekund lika graciöst som en olympisk gymnast.

Detta var min introduktion, på ett säkert avstånd i bilen, till svart- och brunbjörn. De kommande tre månaderna skulle spenderas på cykel och sovandes i tält, och en kväll skedde det jag legat sömnlös över så många ensamma nätter. 
 
I nationalparken Banff i södra Alberta, Kanada, spenderar jag natten i tält på en anvisad camping. Området är kalhugget och alla buskar bortröjda inför sommarens gäster – denna dag är cirka åtta campingplatser upptagna av uppemot femtio möjliga. Varje campingplats är försedd med en låsbar metallåda och egen sopstation med björnsäkra lås, överallt uppmanas ”Bear-Care” och att man håller ett rent område utan skräp kring tältplatsen. Jag bereder min middag, även denna bestående av nudlar, bönor och en apelsin, som så många gånger förut. Maten står och svalnar medan jag ligger i tältet och förbereder morgondagens cykelfärd.

Skrikande på spanska uppmärksammar en ung man från Peru den brunbjörnshona med två ungar som försöker ta sig in i hans tält. Jag rusar ut med björnspray och kniv och ser till min förskräckelse hur björnhonan, medan hennes ungar nyfiket ser på, står på bakbenen och försöker välta tältet, som är uppslaget 50 meter bort från mig på andra sidan fältet. Jag har slått upp mitt tält i en dunge, eftersom jag uppskattar ensamheten. Men just nu är ensamhet det sista den peruanske mannen vill ha, när han kokar havregrynsgröt i tältet och dessutom saknar spray. Hans skrik övergår i gråt, och en annan person sätter sig blixtsnabbt i sin vita sedan och kör bort mot det gula tältet som nu är halvt söndertrasat av sylvassa, upp till tio centimeter långa, klor.

Björnen ger sig av efter att bilen motat bort henne med fronten och ljudet från den ihängande tutan tagit hennes fokus bort från matdoften. Den unge peruanen rör sig snabbt, enbart iklädd byxor, mot samlingsplatsen där en förvirrad familj lagar mat. Jag håller mig på avstånd när jag ser att mannen är utom fara. Skogsvaktarna är snabbt på plats med luftgevär, smällare och gummikulor laddade i en halvautomatisk karbin, vilket skrämmer bort honan från platsen.

Tjugo minuter senare måste jag tillkalla vakten igen, då gruppen björnar från skogen nu närmar sig mitt tält. Denna gång avlossas kraftiga bangers, och kulorna viner genom luften bara ett tiotal meter från där jag står redo att kämpa för mitt liv. När faran anses vara över för en tredje gång under samma timme talar jag med skogsvaktaren, som förklarar för mig att de nu kommer att stänga campingplatsen. Honan uppträdde tydligen likadant i fjol. Morgonen därpå tackar jag skogen för upplevelsen och sätter mig på sadeln för att ge mig in i Kanadas vildmarker, bort från turistfyllda nationalparker, längs med grusvägar avsedda för timmerbilar.

Fram till Banff nationalpark mötte jag totalt ett tjugotal björnar längs med vägarna, men ingen så närgången som denna hona. När man är ute på cykel sneglar man ofta in i skogen emellanåt när hjärnan är understimulerad, eftersom musik i öronsnäckorna inte är ett alternativ. Två till tre gånger i veckan såg jag en björn vid sådana tillfällen. Björnstammen är mycket livskraftig i norra USA och i hela västra Kanada, men de ger sig sällan på människor. Såvida man inte hamnar mellan en hona och dess ungar eller börjar äta på ett nyligen fällt byte.

Må väl och på återhörande, Hälsar Marcus