Möten med vilda björnar i Klippiga bergen

Oron för björnar påbörjades redan i januari när jag befann mig i Florida över 5000 trampade kilometer sedan och campade på svartbjörnsreservat. Lite var jag medveten om de verkliga farorna hos den mycket mer fruktade brunbjörnen, mer känd som grizzlybjörnen.
 
Jag stannar fyra extra nätter i Yellowstone National Park hos en vän jag lärt känna över internet. Kim är 44 år och arbetar som bokningsansvarig för ett av hotellen i den lilla byn Mammoth. Hon har ensam cyklat genom USA och Sydostasien och tar vänligt emot långfärdscyklister i sitt pittoreska hem där waptilhjortar – det näst största hjortdjuret efter älgen – springer utanför fönstret i desperata försök att jaga bort närgångna människor. Hjortarna är fredade i nationalparken och de söker skydd i städerna från björn och varg medan de föder sina kalvar. De är dock oerhört aggressiva mot människor och stampar mer än gärna in bröstkorgen hos dem de får tag i.

Kim tar mig med i bilen varje dag efter jobbet i jakten på att få en skymt av en grizzlybjörn och redan första kvällen ser vi en närgången hona med sina två nyfödda ungar strax intill vägkanten. Hon berättar för mig hur jag ska agera vid en eventuell konfrontation; ”Om björnen frustar, ser orolig ut och stampar i marken, gör dig då större och tala lugnt till björnen medan du håller koll på dess rörelser. Titta den aldrig i ögonen och vänd för guds skull inte ryggen till.” Att vända ryggen till och springa triggar björnens jaktinstinkter och man blir ett enkelt byte.

Istället, förklarar hon vidare, ska man; ”Invänta björnens aggression och förbereda sin björnspray vilken avlossas när björnen rusar upp mot 60 km/h mot dig och sikta på framtassarna. Om björnen inte ger sig av lägg dig då på mage, sära benen så du inte lika lätt kan rullas över och knäpp händerna över nacken. Du blir hellre av med ett par fingrar än får ett björnbett genom halskotorna.”
 
Senare samma kväll testar vi att avlossa björnsprayen, som till utseende och storlek påminner om en brandsläckare modell mindre. Trycket är enormt, den kvävande intensiva duschen når över tio meter och färgar snön mot staketet på tomten blodröd. Den är så kraftfull att den skulle kunna stoppa en rea på Ullared.
 
Vi får dagen därpå syn på en svartbjörn, de är generellt mindre aggressiva gentemot människor, som bestämmer sig för att göra sig av med eftermiddagsenergin genom att klättra lodrätt uppför ett av de mest massiva träd jag någonsin skådat. Likt en muterad ekorre hoppar svartbjörnen från gren till gren och rör sig fem meter per sekund lika graciöst som en olympisk gymnast.
 
Detta var min introduktion, på ett säkert avstånd sittandes i bil, till svart- och brunbjörn. De kommande tre månaderna skulle spenderas på cykel och sovandes i tält och en kväll skedde det jag legat sömnlös över så många ensamma nätter. I nationalparken Banff i södra Alberta, Kanada, spenderar jag natten i tält på en designerad camping. Området är kalhugget och alla buskar bortröjda inför sommarens gäster vilka denna dag uppnår cirka åtta tagna campingplatser av uppemot femtio möjliga. Varje campingplats är försedd med en låsbar metallåda och egen sopstation med björnsäkra lås, överallt uppmanas ”Bear-Care” och ett, från sopor, rent område kring tältplatsen. Jag bereder min middag, även denna bestående av nudlar, bönor och en apelsin, som så många gånger förut. Maten stillas medan jag efter tillagandet ligger i tältet och förbereder morgondagens cykelfärd.

Skrikande på spanska uppmärksammar en ung man från Peru den brunbjörnshona med sina två ungar som försöker ta sig in i hans tält. Jag rusar ut med björnspray och kniv och ser till min förskräckelse hur björnhonan står på bakbenen och försöker välta tältet som är uppslaget 50 meter bort på andra sidan fältet medan honans ungar nyfiket ser på. Jag har slått upp mitt tält i en dunge då jag uppskattar ensamheten, men denne man ville allt annat än att vara ensam då han kokar havregrynsgröt i tältet och dessutom saknar spray, i mötet med en hona och dennes ungar. Skriket övergår i gråt och en person sätter sig blixtsnabbt i sin vita sedan och kör bort mot det gula tältet som nu är halvt söndertrasat av sylvassa, upp till tio centimeter långa, klor.

Björnen ger sig av efter att bilen motar bort henne med fronten och ljudet från den ihängande tutan tar fokus från matdoften. Den unge peruanen rör sig snabbt, enbart iklädd byxor, mot den samlingsplats där en förvirrad familj lagar mat, jag håller mig på avstånd när jag ser att mannen är bortom fara. Skogsvaktare är snabbt på plats med luftgevär, smällare och gummikulor laddade i en halvautomatisk karbin vilket avskräcker honan från platsen.
 
Tjugo minuter senare måste jag tillkalla vakten igen då grupperingen björnar från skogen nu närmar sig mitt tält. Denna gång avlossas kraftiga bangers och kulorna viner genom luften bara ett tiotal meter från där jag står redo att tampas för mitt liv. När faran anses vara över för en tredje gång under samma timma talar jag med skogsvaktaren som förklarar för mig att de nu kommer stänga ned campingplatsen då honan uppträdde likadant i fjol. Morgonen därpå tackar jag skogen för upplevelsen och sätter mig på sadeln för att ge mig in i Kanadas vildmarker, bort från turistfyllda nationalparker, längs med grusvägar avsedda för trädfällningslastbilar.

Fram till Banff nationalpark mötte jag totalt ett tjugotal björnar längs med vägarna men ingen så närgången som denna hona var. På cykel är det lätt att snegla in i skogen emellanåt när hjärnan är understimulerad då musik i öronsnäckorna inte är ett alternativ. Två till tre gånger i veckan vid ett sådant tillfälle skulle jag komma att se en björn, de är mycket livskraftiga i norra USA och i hela västra Kanada men ger sig sällan på människor, om man inte hamnar mellan en hona och dess ungar eller börjar äta på ett nyligen fällt byte.

Jag önskar att ni alla haft en trevlig sommar och är laddade för nya utmaningar och spännande översättningar. Ser själv fram mot vad hösten har att erbjuda och om inte alltför lång tid ger jag mig in i ett land där jag ännu inte kan be om vatten på det språk som väntar.

Må väl och på återhörande, Hälsar Marcus