Indien: Älska mig eller lämna mig!

Efter att ha spenderat 230 dagar på cykel sitter jag i mitt kök i Västra Frölunda, det är 11 grader denna sköna novemberfredag. När jag landade i Stockholm för snart sex månader sedan var det första jag gjorde i min väns lägenhet att släppa väskorna, rusa in i köket och slänga huvudet under kranen för att dricka vatten. Rent vatten, som av ett trolleritrick!

Gav mig av i augusti förra året och ville uppleva mig själv, med siktet inställt på Nepal lämnade jag allt som hölls kärt, likaså mina fördomar. Genom de 15 länder som korsats på cykel för att nå mitt mål trodde jag mig efter 13 av dem vara förberedd på vad som komma skulle, Indien. Jag hade aldrig varit där innan och jag skulle aldrig komma ha så fel.
 
280 mil genom Indien på tio veckor, tillsammans med bilar, bussar, mopeder, getter, kossor, höns och gud vet vad, på de flerfiliga vägarna utan markeringar. En lastbil kör av min backspegel andra dagen och jag tvingas lämna vägen flera gånger dagligen för att undvika olyckor. Trots min vaksamhet finner jag mig inblandad i totalt sex olyckor, där två av dem skadar mina ligament i knäna.

Mitt liv passerar hela tiden i revy och huvudvärken är konstant de första veckorna från alla de omöjligt bearbetbara intrycken. I Indien upplever jag allt jag någonsin upplevt varje vaken stund. Vildhundarna äter sina egna, jag ser fattiga barn, djurmisshandel, stirrande män, skräp och smuts överallt. Tomma bankomater i samtliga städer trots att 75% av befolkningen livnär sig till största del på att sälja sina grödor på söndagsmarknaden, kontant. Avsaknaden av logik genomsyrar allt och gör mig snabbt nedstämd.
 
Negativiteten kulminerar när jag blir magsjuk och spenderar fyra dagar till ljudet av en fläkt som desperat försöker sänka den 37-gradiga värmen i rummet med ett enda fönster som vetter mot en betongvägg. Fönstret ger mig 20 minuters solljus per dag, och mina järnvärden är så låga att jag svimmar varje gång jag ställer mig upp. Bryter känslomässigt samman då jag är fast likt Martin Sheen i hotellscenen från Apocalypse Now;

”Älska mig eller lämna mig!”

Min femte sjukdag sätter jag mig på cykeln, jag separerar mentalt från mitt fysiska tillstånd, allt eftersom ändrar jag mitt synsätt i takt med att jag finner en ordning i trafikkaoset. Jag tvingar mig psykiskt att älska allt som pågår och går in ett stadium där allt som når mitt undermedvetna är positiva intryck, jag vägrar släppa igenom något som inte ger samklang med de tre apornas visdom. Visdomen om att man inte ska höra eller se (läs fokusera på) ondska och därav inte heller tala (agera) ondskefullt. Tankarna går till Gandhi, en av hans sagda få egendomar var en staty med de tre aporna, den bar han alltid med sig.

Detta ändrar min upplevelse till det mest fantastiska någonsin, jag uppmärksammar och fokuserar helt plötsligt på de människor som vill mig väl, de som erbjuder sängplats, mat och vill ta mig i hand. Hamnar på TV och i radio, vissa som sett mig på media tar sina skotrar och åker ikapp mig för att ta en selfie. Jag bjuds in av tre lärare att sova på en skola där jag vaknar upp till att rektorn klär mig i högtidskläder hans fru sytt under natten, de klär mig i blommor och de nära 600 eleverna sjunger nationalsången. Det ställs frågor om Sverige och barnen undrar hur de ska leva och verka för att nå upp till den levnadsstandard västerländska samhällen håller.
 
Jag kan inte annat än att hålla med om vad lärda sagt om hur vårt synsätt påverkar vår världsbild, hur placebo och nocebo ger mig en positiv kontra negativ upplevelse. En positiv syn på världen är, enligt mig, ett måste för att kunna uppleva sig själv genom en cykelresa på 1000 mil. Även om din bild av världen påverkats genom de negativa händelser som genomsyrar de flesta medier kommer möten med människor i andra kulturer att ändra den bilden.

Något jag vill understryka är den missuppfattning som råder i västvärlden gentemot befolkningen i länder som Albanien, Turkiet, Iran och Indien. Var jag än befunnit mig har jag alltid mötts av respekt och i de länder med lägre välstånd upplever jag en större sammanhållning och omtanke om medmänniskor. De brydde sig om mig i mycket högre grad än exempelvis tyskar, danskar och svenskar. De vet hur det är att vara fattig och inte ha något socialt skyddsnät.

Dessa upplevelser tillsammans med många andra har fått mig att ta beslutet;

- Jag kommer fortsätta och jag vill dela med mig av världen från min cykel. Detta kommer ni kunna ta del av genom Språkbolagets nyhetsbrev.

Nästa månads nyhetsbrev innehåller förberedelserna inför min nästa resa; 1300 mil genom USA, vi ses då!