I indianernas fotspår

Solens varma strålar smeker mig en sista gång innan den går ned bakom de snöklädda berg som utgör horisonten. Det är tyst. Inte en vindpust, inga fåglar, bara min egen andning gör mig påmind om vår existens. Området jag blickar ut över är milslångt, det kom att ta mig tre dagar att korsa men det visste jag inte ännu, i stunden jag var det bara jag och naturen.

Jag har tagit mig till New Mexico, drygt 250 mil är cyklade så långt och jag befinner mig på toppen av en sandstensformation som kallas ”Mesa” 2200 meter över havet. Ni har säkert alla sett Monument Valley i Utah, de höga sandstensformationerna, en Mesa är formad på samma sätt men är bredare än vad den är hög. Sandstenen spricker längs med kanterna och stora stenblock rasar ned mot marken, när jag klättrat upp på Mesan är mitt fokus så starkt att jag biter mig i tungan; jag vill ogärna falla ned de 20 metrarna mellan stenblocken. Jag finner min plats, blåser upp min luftmadrass och njuter.

Jag la mig för att sova under den stjärnklara himlen, det visade sig vara svårt då fullmånens ljus i ökenlandskap är starkare än solen under dess nedgång. Det gjorde ingenting då jag njöt så oerhört av att kunna se vintergatan blicka ned på mig. Inte ett ljud, inte en vindpust, bara mina egna andetag.

Navajo är det folkslag som äger marken jag befinner mig på, indianreservaten är inte som vanliga reservat, de är som egna delstater. De har egna lagar även om de följer de amerikanska, och i just Navajoreservaten finns inga stängsel mellan husen – de delar marken ömsesidigt mellan varandra och allt är allas. Hästar travar vilt omkring över de vidsträckta, trädlösa stäpperna och betar i den stekande solen om dagarna, om nätterna vet jag inte var de håller hus för det blir kallt så in i bänken.

Att lämna de utstakade vägarna i ett reservat är inte tillåtet men det visste jag inte om förrän långt senare, nu befann jag mig ovetandes i min sovsäck i -4 grader och försökte somna till stjärnornas stilla blinkande. Tillslut föll jag in i en djup sömn.

Fortfarande sovandes, utan att vara medveten om att jag befann mig i en dröm, vänder jag mig hastigt om då känslan av iakttagelse är oerhört stark. Inte mer än två meter snett bakom mig står en enorm, svart, varg. Min puls stiger och jag sträcker mig efter min pepparspray jag alltid har nära till hands, vargen andas tungt ut och stänger varsamt sina ögon. I samma stund som han öppnar dem igen öppnar jag mina och kastar mig av luftmadrassen i en instinktiv självförsvarsmanöver, ingen varg återfinns att se.

Jag vänder mig om, lägger händerna över magen och tittar upp i fullmånen; ”Kan det varit något andeväsen som ville kolla till mig? Om jag var av det rätta virket? Om jag hade tillåtelse att sova på deras heliga mark?”. Det får jag aldrig reda på men känslan infann sig omedelbart vid lugnet efter det hastiga uppvaknandet.

Dagen därpå ger jag mig av längs grusvägarna västerut, min GPS slår bakut och trots tre olika applikationer lyckas jag inte finna min väg. Jag korsar ett taggtrådsstängsel, sedan ett till och ett till. Det är varmt, mycket varmt och mitt vatten börjar sina. Tjurar och kossor innehar denna del av reservatet, det är inte längre några vägar jag cyklar på, det är upptrampade stigar av torkad lera, cirka 20 cm breda, nedsjunkna en halvmeter i den annars mycket ogästvänliga terrängen full av kaktusar. Räkningen på både korsade taggtrådsstängsel och kaktusstick är sedan länge bortglömd. Bergen som omger mig liknar en nystartad Grand Canyon för att ge er ett intryck, det är vackert men allt mitt fokus ligger på att försöka ta mig ur denna vackra mardröm, jag har mindre än en halvliter vatten kvar.

Jag kämpar från åtta på morgonen till sex på kvällen och lyckas ta mig fyra mil genom övergivna gamla indianbyar och områden fulla av brunstiga tjurar. När solen börjar gå ned inser jag att det inte kommer gå att ta sig till närmsta by. Jag slår upp mitt tält, mumsar på torr havre och ouppvärmda burkbönor, går till kojs i ett iögonfallande landskap där det enda jag hör är min egen andning.
 
Under natten vaknar jag av att jag behöver kissa. Jag urinerade inte under hela föregående dag och beslutar nu att göra det i en av mina vattenflaskor på grund av behovet av vätska.
 
Dagen som följer blir förhållandevis enkel då jag efter dryga timmen lyckas hitta en väg där enbart terrängfordon kan ta sig fram, och jag på min cykel då naturligtvis. Jag korsar ytterligare tio taggtrådsstängsel och ransonerar de två deciliter vatten jag har kvar innan jag når en indianby vid lunchtid.

Aldrig någonsin har jag känt mig så levande, aldrig någonsin har jag pushat mig själv psykiskt och fysiskt som dessa dagar, aldrig någonsin vill jag bli bekväm igen.
 
Nu tar jag sikte på Flagstaff, Arizona där jag ska lunchtala för Gore-Tex innan jag ger mig av mot Grand Canyon och resterande nationalparker i Klippiga Bergen. Dagarna är varma och snustorra, nätterna iskalla, men mitt humör och driv har aldrig varit mer starkt. Nu kör vi, nu jäklar ska vi hitta vacker natur, nu ska vi bli obekväma!

Tack för att du läste denna månads rapport från vägarna. Jag har mycket mer att dela med mig av men ni får det absolut bästa genom Språkbolagets nyhetsbrev. Om ni har vidare intresse, vänligen kika in min hemsida eller min YouTube-kanal.
 
Gör något idag utanför din komfortzon, gör något som skrämmer dig lite grann, trigga hjärnan att tänka annorlunda, att leva lite extra. Ta en annan väg hem från jobbet; beskåda vad du nu ser som du annars inte hade upplevt, det gör oss alla gott.
 
Må väl,
Hälsar Marcus

På Språkbolagets blogg delar vi med oss av våra kunskaper inom området språk och översättning. Bloggen hittar ni här!