Colorados oväntade stormar

Klockan är 03:25, jag vaknar av att regnet och haglet smattrar mot tältet, vinden tilltar i styrka och jag måste öppna sovsäcken och gå ut ur tältet. Enbart iförd kalsonger i cirka fem plusgrader säkrar jag stormlinorna först på kortsidorna och sedan på långsidorna. Inne i tältet igen torkar jag huttrande av mig med handduken och hänger upp den på linan som löper parallellt med taket. Aluminiumstängerna som fem minuter tidigare höll mitt tält i en upprätt position kränger nu in mot mitten av de kraftiga stormbyarna.
– Kommer de att knäckas?
Hinner jag tänka precis innan en av dem sviktar så pass att den träffar min kind, jag ryggar tillbaka ned på madrassen för att nästa vindpust inte ska peta ut ett öga. Jag kryper ned i den redan varma sovsäcken och knäpper den hela vägen upp, sovsäcken kramar runt ansiktet. Jag kan omöjligt sova nu, tältet fladdrar likt en spinnacker och det är en situation ingen vill befinna sig i. Ensam i ett naturreservat, det finns ingenstans att värma sig om tältet ger vika, jag är utlämnad till hoppet.

Det är då det sker, stången som håller upp vestibulerna tränger genom tältduken på ena sidan och river upp en 15 cm lång reva där regnet snabbt letar sig in. Som tur är når Colorados plötsliga stormar lika snabbt klimax som de uppstår ur intet. Tjugo minuter efter att jag säkrat tältet hör jag fågelkvitter igen. Jag är nu lugn som en filbunke men blöt som en hund. Min dunsovsäck suger utan min vetskap upp det resterande vatten som samlats vid sidan av min luftmadrass, jag märker detta först tre timmar senare när jag går upp för att ta på mig kläder då min sovsäck inte längre håller en temperatur i närheten av komfort.

Tältet kasserar jag vid första bensinstation, ringer upp en vän som jag redan är på väg till och förklarar för honom att min sömnbrist gör det omöjligt att bestiga de 1200 höjdmetrarna jag har kvar över bergspasset till Colorado Springs. Förstående som han är tar han sin boxerhund och sätter sig i pickupen, en Ford Super Duty, stor nog för att frakta en cykel på flaket.
 
Colorados väder är något av det märkligaste jag upplevt under mina 14 månader i sadeln. Varje eftermiddag drar molnen in från klar himmel och omkullkastar allt vad trygghet heter. Bergen som omger mig medan jag cyklar längs med landsvägarna är betydande, de bildar vad som kallas ”The Continental Divide”, där vattnet från regn eller smält snö antingen ger sig av västerut mot Stilla Havet eller sydost till Mexikanska golfen.

Beroende på vilken höjd jag befinner mig på när eftermiddagsovädret gör sig påmint har jag antingen regn eller snö som sällskap. Landsbygden är full av statligt ägda landområden, så kallat BLM-land, där kossor går fria och det är enkelt att sätta upp mitt nya tält som jag införskaffat i Colorado Springs för min fortsatta färd genom den amerikanska Västern.

Nu cyklar jag upp mot Wyoming, med slätter fulla av starka sidovindar, snötäckta bergsmassiv och grizzlybjörnar som precis gått ur ide. Inget mer jordnötssmörsätande i tältet om kvällarna när hungern gör sig påmind, nu får jag hänga upp min mat i träden. Fyra meter från marken, två meter från trädstammen. Inget i tältet får lukta mat, allt måste packas om. Tandkräm, skäggvax och deodorant ligger nu i matväskan i stället för i necessären, middagen lagas minst 150 meter från tältet och kläderna som använts vid matlagningen hängs över cykeln för att vädras.
 
De kommande tre månaderna kommer jag att röra mig i områden som har svartbjörn, grizzlybjörn, puma, bisonoxe, varg och älg. Alla är de hungriga och skyddar sina nyfödda, alla är de i sin naturliga miljö, och ingen av dem vill jag stöta på. Det är jag som gör intrång och det är jag medveten om, jag är ödmjuk inför uppgiften och jag är redo att uppleva den sanna Vilda Västern. Låt oss cykla mot Kanada, låt oss uppleva det jag kom hit för.