Björnarna i bibelbältet

I skrivande stund befinner jag mig i Alabama, på en ö som heter Dophin Island, där alla hus står på styltor för att skydda dem från de vanligt förekommande översvämningarna. Varför de alla är målade i olika färger har jag svårare att begripa men trevligt, det är det.

Solen går ned sjutton minuter över fem och i mörkret sitter jag nu i en saltstänkt stol där jag kan vila mina ben. Stolen står på en veranda under ett av dessa färgglada hus, mannen som bor här ger långfärdscyklister en plats att sova med tak över huvudet. Eluttag, öppet Wi-Fi och en kallvattendusch är allt en cyklist behöver, förutom hinken som står i skrubben, den ska sköljas när man lämnar. Mannen, John, är utomlands men det bor flertalet på hans veranda varje månad.

I samma stund som jag ska börja koka mitt ris kör en bil in på uppfarten, ned åker rutan och en tallrik med snittar och en öl räcks mig. Jag tackar och bockar, detta är ovanligt men just vänligheten är vardagsmat i USA. Vänlighet, lustiga filurer och en herrans massa huvudbry från kyrktavlorna längs med vägarna; ”God hears unborn babies cry”, ”You’ll never reach the lord if you don’t go through us”, ”Jesus is in you, if not, hell awaits.”

Varje dag går jag upp 6:30, jag vaknar av mig själv då jag somnar runt 20:00. I början av resan hade jag nattliga kramper från cyklandet men det gav med sig efter några dagar, nu finns det inget att klaga på, friheten är enorm. Jag samspelar med främlingar så ofta jag kan, de är så extrema i USA, en kille drog en kundvagn efter sig med allt han behövde genom 48 stater för att han tröttnat på sitt jobb, en annan skulle hoppa från en femton meters hög bro för att Gud sagt det till honom och en tredje hade sagt till sin fru att han skulle till mataffären. Istället satte han sig på cykeln och har inte hört av sig till henne på ett och ett halvt år.

Häromdagen blev jag inbjuden på middag. Över kallpratet innan maten stod på bordet frågade jag artigt: ”Är ni samtliga kristna?”. Det var som om damen i huset sett ett spöke, jag kunde nästan höra hur hon tänkte: ”Vad menar han? Vad ska man annars vara?”. ”Självklart”, fick jag till svars innan händerna knöts och fader vår satte sig till bords. När jag inte sover hos människor som öppnar upp sina hem övernattar jag i naturreservat. De är stora och de är många. 3200 svartbjörnar lever i Florida och 3100 av dem i nordvästra Florida, där jag cyklade runt, glatt ovetandes. En skogsvaktare berättade för mig hur jag skulle agera om jag mötte en björn och hur långt bort från tältet jag skulle placera maten, dessutom förklarade hon att det minsann var olagligt att samla regnvatten i USA men att hon skulle se mellan fingrarna denna gång.

Björnarna var en huvudvärk för mig under ett par dagar, det kulminerade när jag hade ett schabrak till klumpigt djur utanför mitt tält en av nätterna. ”Hallå där köp blåbär!” skrek jag för att göra djuret påmint om att ”Jag är en människaaaaaa!”. Det brydde sig det kolossala djuret inte om. Om det var hjort, björn, alligator eller något större kattdjur, låter jag vara osagt.

Alldeles om några dagar cyklar jag in i New Orleans, där ska jag ta mig en kopp kaffe i de franska kvarteren långt från orkandrabbade strandhus, svartbjörnar och skumma brohoppande kristna. Där ska jag avnjuta 30-talsjazz till min farfars stora förvåning – det var ord och inga visor när vi var på besök hos honom som små jag och min bror, och se nu uppskattar jag det – och var är då en bättre plats än New Orleans? Ingen tror jag, absolut ingenstans.

100 mil är cyklade, en punktering, oräkneligt mycket havregryn, ett tjugotal Indian Pale Ale bryggda i södern, en handspritsflaska efter mycket kontakt med främlingar, muterade mygg nära norrländska mått. Listan kan göras lång, jag sparar lite till nästa gång! Nu ska jag sova i min hängmatta för första gången, klockan är kvällen.
 
Må väl,
Hälsar Marcus

På Språkbolagets blogg delar vi med oss av våra kunskaper inom området språk och översättning. Bloggen hittar ni här!