Besök hos the salmon people
 

Efter en åtta månader lång cykelresa, 710 mil, genom sydöstra USA:s bibelbälte, de heta ökenlandskapen i söder, vidsträckta slätter i Wyoming och till slut in i Klippiga bergen med massiva bergspassager och brunbjörnar på lur bakom varje krön, är jag åter i Göteborg.
 
En resa jag sent ska glömma, mycket mer innehållsrik än resan från Sverige till Nepal. Här fanns allt från fattigdom och natur till storstäder och politik. När jag sitter på mitt nya jobb på kontoret i Borås – där allt flyter på som ett väloljat maskineri – och skriver denna text, vandrar tankarna iväg till Amerikas ursprungsbefolkning, First Nations, som de också kallas.

Vi har inget motsvarande ord för uttrycket ”First Nations” som flitigt används på andra sidan Atlanten. Ursprungsbefolkningen i USA och Kanada var inte uppbyggd av stammar som vi i Sverige många gånger vill tro. De levde snarare i nationer, med olika sätt att handla och utbyta varor, med egna religiösa seder och begravningsceremonier. Under resans gång kom jag att träffa människor från Navajo, Pueblo, Apache, Shoshone och till sist ”The Salmon People”.

Jag ska berätta om The Salmon People. De skiljer sig starkt från den amerikanska söderns vandrande ursprungsbefolkning som ständigt behövde söka betesmarker, och de skiljer sig från folken i Nordväst som ofta stannade i samma område. The Salmon People rörde sig istället i kanoter mellan öarna på Kanadas västkust och långt in i floderna i fastlandet.
 
Det Kwakwaka’wakw-talande folket, The Salmon People, träffade jag mot det absoluta slutet av min resa, på ön Cormorant där största staden heter Alert Bay. Jag fick tillåtelse att slå upp mitt tält på Shannon och Honeys bakgård, båda två medlemmar av befolkningen ”Namgis”.

De sätter mig ned första kvällen och berättar sitt folks historia. De talar om en tid före den vite mannen – en tid de bara kunnat läsa sig till genom en bok skriven i början av 1900-talet av en forskare från Tyskland som hade till uppgift att bevisa för den kanadensiska regeringen att folkslaget var av lägre rang än de som nu skulle bosätta sig på ön för att börja salta fisk. Shannon och Honey berättar om skolan St. Michael’s Residential School som slog upp dörrarna 1929, som skulle ”slå indianen ur barnet”. Hur deras folk blev fråntagna rätten att utföra sina tacksägelse- och begravningsceremonier, hur deras uråldriga sätt att begrava folk i lådor i träden nu ersattes med att lägga dem i marken. Flera generationer totalförstördes och samtliga deras handgjorda ceremonimasker förflyttades till museum på östkusten. Deras långhus brann ned och de glömde av sitt eget språk.

Över hela Kanada sattes barn från ursprungsbefolkningen i skolor där de inte fick tala sitt språk och inte fick ha kontakt med föräldrarna genom hela grundskolan. Om föräldrarna vägrade lämna över barnet kastades de i fängelse och barnet togs om hand oavsett. Fyra generationer förstördes under de ca hundra år som kanadensiska regeringen våldförde sig på folket.

När paret jag bodde hos uttryckte sin tacksamhet mot den forskare som studerat deras folk brast jag ut i gråt och var tvungen att gå ut för att samla mig. Den forskare som en gång i tiden skulle bevisa deras underlägsenhet blev också den de hade att tacka för att de idag kan utföra sina ritualer på det sätt de gjort innan den vite mannen kom.

Känslan av att vara fullkomligt naiv har aldrig tidigare infunnit sig hos mig. Det är en känsla jag inte önskar någon, och det är därför jag nu delar en liten bit av den historia som är så känsloladdad hos ”First Nations”. Innan jag for från Alert Bay deltog jag i den årliga kajakpaddling som går runt ön, och jag sa farväl till Shannon och Honey genom att signera den svenska flagga jag cyklat 1700 mil med genom totalt 19 länder.
 
Nu är jag hemma i Sverige igen, och denna gång vet jag inte när jag kommer att befinna mig på vägarna igen. Som det ser ut nu blir det i mitten av nästa sommar. Jag behöver bygga upp en ekonomisk stabilitet och ska dra igång en rad spännande projekt som sedan får rulla på. Till dess kommer det att bli ett uppehåll med mina texter i Språkbolagets nyhetsbrev, bara en sporadisk text då och då för att dels berätta några av de historier jag fortfarande håller inne på, dels för att berätta om mina framtida resor!
 
Med en avslutande fras det Kwakwaka’wakw-talande folket använder dagligen när de skiljs åt: Jag lämnar dig min andning till dess vi ses igen!
Hälsningar Marcus