Amerikansk översättning? Att planera en cykeltur på 1300 mil

Min första cykeltur planerade jag genom att köpa in alla de produkter jag visste mig ha användning för, utan att lära mig hur de fungerade. Denna gång vet jag hur jag reser mitt tält, startar mitt gasolkök och lagar en punktering. Denna gång är jag erfaren, denna gång vet jag vad som krävs.
 
Det är alltid den fysiska påfrestningen som folk undrar över, men i ärlighetens namn är det bara att cykla, det klarar alla som inte har kroniska svårigheter eller knän som strular. Den psykiska däremot, det är den som är utmaningen, ensamheten är på både gott och ont. Nu vet jag vad som krävs av mig psykiskt, och vältränad det är jag.

Jag började planera min rutt genom USA redan i maj i år – hur jag lättast skulle lägga resan för att täcka minst 1000 mil samtidigt som jag skulle få se så mycket som möjligt av landets vackra natur och slippa snö, regn och hetta. Det var mina kriterier. Nu när jag vet hur det är att cykla i 40-gradig värme undviker jag gärna det om det är möjligt, likaså fem plusgrader och sidledsregn.
 
Först och främst tog jag reda på alla större cykelleder genom hela USA, sedan sammanvävde jag dem med de nationalparker jag ville se, för att till slut ta hänsyn till väder och årstider. Resan startar i Orlando, Florida, sedan cyklar jag rakt västerut 300 mil till Arizona där jag vänder norr över och cyklar med vårvädret upp längs Klippiga bergen. Dem följer jag hela vägen upp till Kanada, cyklar runt några veckor och sedan söderut igen genom Washington, Oregon och Kalifornien under hösten 2019. Totalt cyklar jag genom 47 nationalparker och flera indianreservat. Jag besöker 16 delstater, varav många av dem korsas på längsta möjliga sträcka.
 
För att kunna stanna mer än 90 dagar i USA som svensk krävs ett visum, i mitt fall ett B1/2. Det är ett turistvisum med tillåtelse att möta partners, signera avtal och utföra obetalt arbete så som föreläsningar. När jag var på USA:s ambassad i Stockholm för två veckor sedan fick jag känna på hur auktoritärt landet kan vara. En gammal kompis som läser journalistik skulle slutföra ett arbete där hon behövde ett annorlunda subjekt för en fyra minuters dokumentärfilm, hon tyckte jag var perfekt. I filmen berättar jag om min resa från Sverige till Nepal och den avslutas med att jag stiger in på ambassaden för att ansöka om visum för min framtida resa. Väl där inne, bakom stängda dörrar och avstängd kamera blev jag flygplatsskannad för att sedan bli ombedd att stiga in på ambassadområdet.
 
En man i kostym sprang över den asfalterade gården betäckt av frost denna kyliga morgon, trots att det var molnigt ute bar han solglasögon. Slipsen löste nästan upp sig själv när hans hals skrek ut orden: ”Get back inside, NOW!” Jag vill bespara er svordomarna han serverade mig, men kontexten var att om inte min kameraförsedda vän gav sig av från området omedelbums och raderade det hon filmat i närheten av ambassaden kunde jag vinka adjöss till att någonsin sätta min fot på amerikansk mark.
 
Det hela börjar bra, tänkte jag, när jag fem minuter senare med skakiga ben beträdde de gångplattor jag tidigare bara hann lägga ögonen på innan jag blev stoppad.
 
Två dagar senare landade mitt visum i brevlådan; ”TIO ÅR!” utbrast jag med ostmackan kvar i munnen. Jaha, de vet hur man överraskar i alla fall.
Nu är dock kruxet att det lika gärna hade kunnat stå 100 år däri, det spelar ingen större roll, då det är gränsvakten som är bödeln. Hen bestämmer hur länge jag får stanna i landet, kanske tre månader, kanske 12 som jag önskar.
 
Den 28:e december bär det av, de kommande veckorna har jag ett intensivt arbete framför mig för att julafton och mellandagarna ska kunna tillbringas med familj och vänner. Denna gång är jag förberedd, denna gång med ännu bättre utrustning, denna gång med ett syfte att samla in pengar till behövande barn.

Varje månad skriver jag en uppdatering exklusivt för Språkbolaget, så missa inte deras nyhetsbrev! Howdy America, so long snöblandat regn, vapenlagar och sunt förnuft!