Kommunikation med eftertänksamhet

Ett franskt par dansar till snabba grekiska fingrar trillande över en bouzouki i Montenegro.

Den första köttbiten jag fått i mig på över tre veckor tuggas långsamt medan jag funderar över hur det hela hänger ihop. Varför spelar de grekisk musik i de trånga gränderna i Kotor? Varken jag eller det franska paret vet svaret på den frågan, men mysigt är det.
 

Denna gång är ett av många tillfällen jag tappat bort mig i översättningar. När jag cyklar genom den grekiska staden Thessaloniki äter jag på ett äpple, tänderna når till slut den torra kärnan och jag kastar skrutten i ett buskage. Två minuter senare ställer sig en moped jämsides med mig vid ett rödljus, han visar mig min äppelskrutt och lyfter på visiret:
- In Stockholm, no rabies!

Mannen kör mot rött och kastar skrutten i en container på andra sidan gatan för att sedan försvinna upp för den långa backe jag snart ska få svettas mig upp för; ”Vad sjutton menade karln?” Det slog mig, min svenska flagga bak på cykeln signalerade så klart Stockholm och den rabies han talade om var ett fel uttalat engelskans ”Rubbish”.

Två dagar senare, ca 300 mil in på min resa till Nepal på cykel, campar jag på ett, tillsynes, nedlagt rivningsarbete av ett hotell. När mörkret faller gör sig sju stycken vildhundar påminda, de sitter på kullen ovanför mig och stirrar dreglande ned på mitt vevande i spritköket. Under natten använder jag för första gången min överlevnadsfilt gjord av  folie mot den 0-gradiga kylan. Trots filten vaknar jag upp gång på gång och befinner mig i någon slags trans när tre av hundarna mitt i natten försöker ta sig in i vestibulen av tältet för att nå min väska med mat. Tidigare under kvällen lirkade jag loss ett armeringsjärn tänkt som självförsvar, med detta bankar jag i betongen tältet står på och hundarna ger sig av. Dagen efter översätter jag med hjälp av internet den varningsskylt som står uppställd vid en hög med sopor. ”Mata inte hundarna”…